”Det är tisdag eftermiddag på idrottsskolan i Kimpese, och precis som vanligt följs de sociala aktiviteterna av idrott. På tisdagar står, utöver beachvolleyboll och basket, också nzango på schemat. Nzango betyder ungefär ”fotspel” och sporten har sitt ursprung i de norra delarna av Kongo-Brazzaville. Sporten ska ha uppfunnits av flickor, och från sin födelse ända fram till i dag så har sporten uteslutande kvinnliga utövare.

Nzango spelas på en plan på 16×8 meter och uppradade på långsidorna står två lag med elva spelare i varje lag vända mot varandra.

Poäng, eller ”fötter” som det kallas, vinner man genom att slå sin motståndare, och hur detta sker beror på vilket lag du tillhör. Nzango är en härlig blandning av gymnastik, dans, traditionell sång och gammal hederlig tur. Spelet startar med en sång där spelarna i bägge lag sjunger och klappar händerna i takt. Därefter kliver en spelare från varje lag fram för att mötas i en duell. Vid ett visst tillfälle i sången hoppar de båda spelarna upp i luften, och när de synkroniserat med takten landar sträcker de fram varsin fot. Sträcker de fram samma fot, (vänster, vänster eller höger, höger), vinner ena laget duellen och får en ”fot” (poäng). Sträcker de fram olika fötter (vänster, höger eller höger, vänster) vinner det andra laget. Den spelare som vinner duellen fortsätter, och möter då en ny spelare från motståndarlaget. I tävlingssammanhang spelas nzango i två halvlekar om 25 minuter. Halvleksvilan är tio minuter, och vid matchens slut vinner det lag som samlat på sig flest ”fötter”.

Tillbaka till tisdagen där nzango, efter en inledande uppvärmning, drog igång. Till att börja med stod jag vid sidan om och iakttog nyfiket spelets fortskridande, men jag fick nästan direkt frågan om att delta. ”Jo, varför inte?”, tänkte jag och hoppade in. Trots att jag inte kände till de sånger som sjöngs och klappades till så kom jag fort in i spelet och lyckades till och med vinna några dueller. Precis som i ”sten, sax, påse” har tur en avgörande roll, men vilken sport är inte beroende av ett visst mått av tur? Jag imponerades av tjejernas förmåga att på samma gång sjunga, dansa, klappa händerna och hoppandes sträcka fram sitt ena ben. Själv hade jag fullt upp med att fokusera på hoppet och den efterföljande bensparken”.

Nils Wärnsberg